Jag har tidigare haft en del missuppfattningar om problemlösning, och jag tycker mig se spår av det även hos andra.

Det stora tankefelet är nog att förmågan till problemlösning enbart beror på intelligens. Visst, intelligens underlättar väldigt mycket, men detta tankefel leder vidare till handikappande slutsatser. Framförallt om vi också tror att intelligens är en grundläggande egenskap som inte kan påverkas så mycket (ett statiskt mindset, enligt Carol Dweck).

  • Eftersom det enbart beror på intelligens, kommer man antingen på en lösning på en gång, eller aldrig någonsin.
  • Eftersom det enbart beror på intelligens (kopplat med tanken att intelligens är statiskt), kommer man aldrig kunna bli bättre på problemlösning.

Alla geniala idéer måste alltså vara resultatet av ett geni som fick en fråga om han eller hon kunde lösa ett problem, och levererade lösningen omgående. Det som begränsar världens framåtskridande är i så fall enbart tillgången till genier och att ställa rätt frågor/problem.

Men så är det ju inte!

Albert Einstein

Albert Einstein tros ha haft en IQ på mellan 160-190, och var alltså ett tvättäkta geni. Men det finns människor med IQ över 200 som har löst mindre imponerande problem än han.

Einstein har sagt:

It is not that I’m so smart. But I stay with the questions much longer.

Aha! Även för ett geni tar det alltså tid att lösa svåra problem.

Astro Teller

“Astro” Teller är doktor i artificiell intelligens och leder företaget X (tidigare Google X), som bland annat har tagit fram Google-glasögonen och Googles förarlösa bilar.

Han jobbar med att försöka lösa nästan omöjliga problem, och misslyckas ofta.

When you attack a problem as if it were solvable, even if you don’t know how to solve it, you’ll be shocked with what you come up with.

Aha! Man måste alltså inte veta hur man ska lösa problemet när man börjar – och inte ens veta att det är möjligt att lösa!

Donald Knuth

Donald Knuth är doktor i matematik och har fått datavärldens motsvarighet till nobelpriset: ACM Turing Award. Han har sagt följande om problemlösning, som han har observerat hos sina doktorander:

Suppose you want to solve a complicated problem whose solution is unknown; in essence you’re an explorer entering into a new world. At first your brain is learning the territory, and you’re making tiny steps, baby steps in the world of the problem. But after you’ve immersed yourself in that problem for awhile then you can start to make giant steps, bigger steps, and you can see many things at once, so your brain is getting ready for a new kind of work.

Aha! Även om man känner sig vilse och förvirrad när man börjar nysta upp ett problem, kan man alltså successivt bli mer och mer hemmastadd och förstå området bättre och bättre.

Så hur löser man problem?

Jag hittade en intressant text i boken Cognition, kapitel 12: Problem Solving And Intelligence. Där tar de upp ett antal faktorer som är kritiska för problemlösning:

  • Definitionen av själva problemet är enormt viktigt, eftersom definitionen kan begränsa möjligheterna till att hitta lösningar utanför ramarna
  • Bilder och diagram underlättar mycket när man tänker (eftersom man med bilder kan uttrycka saker enklare och på annat sätt än med talat och skrivet språk)
  • Det är mer effektivt att se på problemet ur ett generellt och djupare perspektiv än bara de ytliga symptomen. Det gör det också lättare att se likheter med andra problem.
  • Antalet möjliga lösningar är ofta för många för att kunna utreda alla, så man behöver använda heuristik och tumregler för att snabbt välja bort osannolika lösningar

Det verkar för mig mer som att problemlösning är en färdighet, en kompetens som man kan lära sig mer om och öva upp. Självklart spelar intelligens fortfarande en roll, men med metodiskt arbete kan man komma längre än en smart person som inte har någon process eller erfarenhet av problemlösning.