– “Är ödmjukhet egentligen något positivt?”

Den frågan hörde jag vid något tillfälle, och svarade reflexmässigt “ja, absolut!” Men jag har funderat vidare på detta, och tänkte försöka utveckla tankarna här.

Först: med ödmjukhet tänker jag “det att acceptera och erkänna att jag har fel och brister”.

Motsatsen blir då att istället försöka dölja mina fel och brister, som kan ske på olika sätt. Jag kan blunda för det eller skylla ifrån mig när någon annan pekar på mina misstag. Eller bli aggressiv och styra om samtalet med “men du då!”

Så länge som jag döljer mina fel och brister kommer jag förstås aldrig ta tag i dem och övervinna dem. Jag stagnerar.

Om jag däremot är ödmjuk och accepterar att jag inte kan allt, är jag öppen för förändring och lärande:

Every act of conscious learning requires the willingness to suffer an injury to one’s self-esteem. Thomas Szasz, psykiater

Varför är jag då inte alltid ödmjuk? Vad är det som ställer till det? Vi läser fortsättningen på Thomas Szasz citat:

That is why young children, before they are aware of their own self-importance, learn so easily; and why older persons, especially if vain or important, cannot learn at all. Thomas Szasz, psykiater

I boken Ego is the Enemy definierar Ryan Holiday egot som “en ohälsosam övertygelse om min egen betydelse”.

När mitt ego (min stolthet, min “viktighet”) känner sig hotat åker ödmjukheten ut genom fönstret och taggarna vänds utåt.

När jag är trygg känner jag mig inte hotad, och behöver inte försvara mig. Självförtroende gör att jag klarar av att vara ödmjuk och hålla mitt ego i schack.

(Ego och självförtroende står alltså i ett direkt motsatsförhållande till varandra, tvärtemot vad man kunde tro.)

Ett aktuellt exempel från mitt liv är att jag nu har varit sjukskriven i fyra veckor pga stressyndrom.

Mitt ego ville först inte acceptera sjukskrivningen, eftersom det hotar min egen (ohälsosamma) bild av min betydelse. Jag betyder något för att jag är skicklig på mitt jobb och försörjer min familj.

Men när jag kan acceptera mig själv sådan jag är, även när jag behöver hjälp, händer det något bra. Jag släpper en bit av mitt ego och växer lite som människa.

Jillian Michaels (då tränare i Biggest Loser i USA) sa i en intervju för länge sedan något som jag inte kan glömma: “A bad day for your ego is a good day for your soul”.

Det svider när egot har en dålig dag, men med ödmjukhet och acceptans kan man ta vara på motgångar och låta dem stärka en.

Alltså är ödmjukhet något mycket bra.

PS. Jag är redan tillbaka och jobbar halvtid, så egot är också nöjt, åtminstone till hälften.